Den 26e september lämnade du din kropp för ett liv på en annan plats. I en rofylld värld bortom all oro och smärta, sjukdomar och begränsningar. Det var inte ett värdigt liv du levde den sista tiden, morfar. Även fast du var en sådan kämpe och glädjespridare in i det sista. Jag såg att glimten i det öga sakna försvann ju längre tiden gick. Det sårade mig att se dig så. Ingen människa ska behöva genomlida det. Jag hade velat vara där vid din sida de sista andetagen. Hållit din hand och gett dig all den kärlek jag känner för dig. Även fast du kanske inte hade varit kapabel till att höra eller känna mig så hade jag velat funnits där. Viskat alla de ord jag skulle velat ha sagt. Det jag vill att du ska veta är att jag älskar dig. Och att jag alltid kommer göra det. Men innerst inne så vet jag att du vet det redan. Du har varit en sådan inspiration i mitt liv. Du var en sådan fin och godhjärtad människa som alltid hade ett leende på läpparna och en välkomnande famn. Jag kommer sakna dig. Men med tankarna på farmor och hur hon har fått det på den plats där hon är nu, så känner jag att du är där du borde vara. Jag skrev ett brev till farmor och la vid minneslunden. Jag skrev att hon skulle ta hand om dig när du hade bestämt dig för att komma dit. Och jag vet att hon kommer att göra det. Var inte rädd. Det blir bra. Farmor har berättat hur hon har det där och du kommer att få det lika bra. Det är inte ett hejdå, det är ett vi ses senare. Och i mina tankar finns du. Där finns du alltid kvar.

Dagen innan jag flyttade hit. Till England. Så besökte jag minneslunden för att hälsa på farmor. Det var så fint där den dagen. Svag vind och solen var på väg att gå ner. Några fåglar kvittrade i trädkronan. Jag kunde känna att hon var med mig. Även fast jag inte såg eller hörde henne. Hon var där. I träden, i vinden, i vågorna på vattnet. Jag tände ett ljus, lämnade några vackra rosor och ett brev. Jag skrev det medan jag satt där på bänken, bland alla andra tiotals ljus och blombuketter. Med alla andra hundra, tusentals, själar runt omkring. Medan jag skrev så läste jag det högt. Så hon kunde höra. Mina ord fångades i vinden och svävade bort. Vart vet jag inte. Men jag hoppas de hamnade i farmors öra. Lilla farmor. Jag saknar dig så.

"Morfar har ett halvår kvar att leva". Morfar har ett halvår kvar att leva. Jag kan inte förstå. Inte igen. Inte igen. Cancern har vunnit kampen. Igen. Denna hemska sjukdom tog min farmor. Och nu har den maken att ta ifrån mig min morfar. Inom loppet av ett år. Varför har de fallit inom gränsen för de femtio procent som inte överlever. Varför? Jag finner inga ord. Jag kan inte förstå. Nej.. Nej..

När en blomma bryts av, i sin vackraste blom, då blir marken så trist, och så fruktansvärt tom. Men kanske ändå, att det någonstans finns en äng eller undangömd skreva, dit blommor som brutits för tidigt får komma och fortsätta andas och dofta och blomma och leva.

Minneslunden vacker är, sitt en stund på soffan där. Gräset blommar där idag, blomman där är kanske jag. Vinden smeker nu din kind, det är jag som är din vind.

Sent igår kväll grät jag. Just för att jag saknar dig så mycket och för att du är på något helt annat ställe istället för att vara här med mig. Jag tänkte på om du mår bra där du är. Det är ganska konstigt, kanske fel ord, men alltid när jag har gråtit en skvätt eller har tänkt på dig, så hälsar du alltid på mig i mina drömmar. Inatt gjorde du det. Igen. Med tanke på alla andra gånger så kan det inte vara en slump. 

Jag var hemma i ditt hus. Det var en solig sommardag. Jag klev in igenom dörren och gick igenom huset. När jag kom ut på baksidan möttes jag av dig och ditt leende. Du såg så friskt ut. Jag blev så förvånad att du var där. Du såg det nog på mig, för du svarade att "Jag är här för att visa att allt är bra". De orden, farmor. 

Jag vet på något sätt att du tar kontakt med mig i mina drömmar. För varje gång jag har drömt om dig så är det så himla verkligt. Jag vaknar antingen upp med tårar i ögonen eller ett leende på läpparna. Alltid med gåshud. Denna gången vaknade jag upp med ett leende. För det känns som att du bekräftade att allt är, just, bra. Bra med dig. Det känns tryggt. Och sen att du alltid ser frisk och pigg ut i mina drömmar bevisar på något sätt att du inte lider mer. Att cancern lämnade din kropp så fort ditt hjärta slutade slå och du tog ditt sista andetag. Det känns tungt att du är borta (Fysiskt. Jag vet att du finns här ändå). Men tanken på att du inte lider mer får det att kännas som att det på något sätt var rätt (Men helst av allt ville jag ju så klart att du skulle vinna kampen). Det var inte ett värdigt liv du levde i slutet. Ingen människa ska behöva leva så. Och jag vet att du inte ville leva så heller. 

Nog med detta. Jag älskar dig. Bara en påminnelse. 

Nu sitter jag här på balkongen och blickar ut över havet. I horisonten kan jag se Kos alla lampor tindra så klart. Om jag ser till höger så ser jag Bodrum. Det är så vackert på kvällen. Det är kolsvart men staden lyses upp av tusentals stjärnor i alla möjliga färger. Jag kan höra musik från kilometers avstånd, men runt om mig är det helt tyst. Luften är kvav och varm. Men behaglig. Jag ser ett par gå in i en lägenhet under mig. De skrattar högt. Man ser kärlekens fåglar cirkulera runt deras huvuden. Alla dessa intryck. Jag älskar att resa. Träffa nya människor och se mig omkring. Världen är till för att upptäcka. Det har man gjort genom alla tider. I morgon åker jag hem. Hem till Sverige. Det är med blandade känslor jag kliver på planet. Men sen inser jag hur mycket som egentligen ligger framför mina fötter. Hur många möjligheter jag har. Ett nytt kapitel i mitt liv kan börja. Detta gör färden hem en enkel match. Jag är redo. För livet. Bring it on!

Jag börjar inse att du inte finns kvar här. Det har länge för mig bara varit overkligt. Enda sedan du gick bort så har jag levt i en bubbla där jag på något sätt har trott att du bara är iväg en stund. Att du snart kommer hem igen. Men denna vecka insåg jag att minnena av din röst och din lukt börjar försvinna från mig. Jag minns inte lika bra. Och det gav mig alla möjliga känslor. Jag är rädd. Jag är fortfarande rädd att förlora dig. Jag var till farfar en stund nu i eftermiddags. Han saknar dig också ska du veta. Mer än någon anar. Jag smög mig in i garderoben med dina kläder. Där hängde de som de alltid har gjort. Garderoben till höger. Jag tog med mig en av dina koftor hem. Och farmor, den luktar så mycket dig. Har suttit och andats in din lukt hela kvällen. Jag har gråtit. Av saknad. Och för att jag älskar dig så mycket. Från det kan ingen hindra mig. 

Jag drömde om farmor. Drömmen varade bara i några minuter. Jag satt på soffan som farmor låg i många långa dagar när hon var dålig. De sista månaderna som jag hade min farmor här med mig på jorden. Från soffan kan man se in i deras sovrum, där farmor låg den sista månaden innan hon flög iväg. Allt var mörkt som att det var mitt i natten. Jag bara satt där i soffan. Men rätt som det var hörde jag en röst. En röst som frågade "Är du där?". Det var så verkligt. Som att någon verkligen pratade till

mig på riktigt. I drömmen frös jag till is och hårstråna på kroppen reste sig. Jag fann det på något sätt skrämmande. Jag kände mig rädd. Men samtidigt stannade jag kvar. Jag satt kvar i soffan och såg in i rummet. Jag visste att rösten inte skulle skada mig. Jag visste vems röst det var. Jag kände att det var du. Och sedan svarade jag "Ja". 

Jag försöker finna inspiration. För jag gillar att skriva av mig här. Jag mår bra av det. Eller jag brukade må bra av det. Men när jag väl kommer undan för mig själv. När jag försvinner in i mina tankar. Drunknar i mina känslor (som jag alltid gör). Bildar mina bokstäver och meningar bara: saknad, sorg och tårar. Jag slås alltid omkull av verkligheten. Jag tror att allting är okej enda tills dessa stunder kommer. Jag inser att jag är långt ifrån okej. Jag inser att det kommer ta tid. Men jag ska klara det för Din skull. För du sa till mig att allting kommer att bli bra.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så att det gör ont. Du anar inte, farmor. Jag tänker på dig hela tiden. Det är så overkligt att du inte är här med mig. Det känns som att du bara har rest iväg ett tag. Att du snart kommer tillbaka. Tanken på att du aldrig kommer stå i dörren när jag kommer hem till huset och le gör så himla ont. Tanken på att aldrig få känna dina varma kramar och när du drar din hand över min kind. Tanken på att jag aldrig komma få höra att jag är din lilla Fia är bedrövade. Det är som att få ett slag i bröstkorgen. Jag kan inte andas. Tanken på att du aldrig kommer sitta vid din symaskin som du brukar. Tanken på att du aldrig kommer lära mig måla träd med akvarellfärger som du lovade. Tanken på att du aldrig kommer finnas i sommarstugan när jag kommer dit. Tanken på att du inte kommer sitta vid bordet på min student. Och säga att du är stolt över mig. Jag vet att du skulle det. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Det är inte samma sak utan dig. Livet. Kom hem nu, farmor. Jag saknar dig ju.

I dessa stunder, när jag befinner mig på den trötta bussen på väg hem, kommer känslan av behov av närhet, kärlek och kyssar. Jag vill befinna mig i hans trygga famn. 

Jag kan se regnet strömma nedför fönstrena. 

Jag vill spendera denna stund med honom. I hans säng. Ligga och prata om världen. Om oss. Om hur han kan få mig att falla handlöst framåt. Få mitt hjärta att slå några extra slag när hans händer vidrör min kropp. När hans fuktiga, mjuka läppar snuddar mina. Jag vill sitta på fönsterbläcket med en varm kopp té och iaktta honom från avstånd. Följa hans rörelser och inse hur lycklig jag är som har honom i mitt liv. Iaktta honom tills hans slänger sin blick åt mitt håll och jag kan se in i hans ögon, vända mig om och vänta tills han smyger upp bakifrån och omfamnar mig. Kysser mig på halsen. Och sedan står vi där. Njuter av ögonblicket. Vi står där tills regnet har slutat falla ifrån himmelen för att sedan vandra ut för att bemöta framtiden. 

Do not stand at my grave and weep; I am not there. I do not sleep. I am a thousand winds that blow. I am the diamond glints on snow. I am the sunlight on ripened grain. I am the gentle autumn rain. When you awaken in the morning’s hush; I am the swift uplifting rush of quite birds in circled flight. I am the soft stars that shine at night. Do not stand at my grave and cry; I am not there. I did not die.

Jag vet att du är med mig. Jag känner det. Jag älskar dig, farmor. För alltid, i en evighet.

Jag drömde om dig inatt, farmor. Du satt i en fåtölj mitt i ett tomt rum. Du sov, men när jag kom fram öppnade du ögonen och jag satte mig i ditt knä. Jag grät mot din axel, du höll om mig och sa att allting kommer att bli okej. Du behöver inte gråta, sa du. Jag berättade att jag inte skulle klara mig utan dig. Och du sa att det skulle jag visste. Att du alltid lever kvar inom mig. I mitt hjärta. Jag vaknade upp ur drömmen med tårfyllda ögon.

För en stund sedan fick jag höra att du hade varit väldigt orolig i natt. Att du inte hade sovit någonting alls. Med tanke på att du kan somna in när som helst och att du är okontaktbar, så funderar jag om ifall min dröm var ett avsked från dig. Ett sista farväl.

Så mycket som jag har längtat efter våren. När tulpanerna står i blom och värmen sakta smyger sig på. Så mycket som jag har längtat till sommaren. När trädets krona är alldeles grön och solnedgången alldeles varm och skimrar i alla möjliga färger. Men jag längtar inte längre. För det betyder att du försvinner från mig. För varje dag slår ditt hjärta färre slag. Färre dagar jag får spendera med dig. Färre dagar innan du far iväg till Nangiala. Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig utan dig.

"Jag ska göra en kopp. På koppen ska det stå Min mormor är en ängel. För det är hon. Eller snart i alla fall"

"Jag älskar dig också. Jag önskar dig all lycka i världen"

Det har varit ett omtumlande år med många känslor. Många timmar har jag spenderat i sjukhusets ljusa, men ändå så mörka, kalla, rum. Många positiva och negativa besked, många tårar, många leenden. Mitt hjärta har slitits itu för att sedan bli ihoppusslat utav läkarnas osäkra, men ändå förhoppningsfulla, yttranden. De har gett en hopp, en chans av att våga tro. Fast man innerst inne vet att slutet kan vara nära. Det har varit många sömnslösa nätter, många långa ångestfyllda dagar. Så många gånger jag har fått lov att vifta bort sorgens fåglar för att de inte ska bygga bo i mitt hår. Så många gånger jag har varit rädd. Rädd för att förlora den personen som betyder mest för mig i hela världen. En person jag inte skulle kunna klara mig utan. Veckans senaste besked har fått mig att inse att det fina jag har håller på att slitas bort ur mina händer. Ur min famn. Det har fått mig att inse att ta tillvara på varje minut, varje sekund, av de ögonblick jag får tillbringa med dig. Farmor. Min starka kämpe. Man ska aldrig ta någonting för givet, för nästa stund kan de vara borta. Jag vill inte att våren ska komma, inte sommaren heller. För det betyder mindre dagar med dig. Och det är min värsta mardröm.

Jag längtar efter sommaren. Längtar efter sena sommarkvällar, dansandes hem på tomma gator till tonerna av Håkan Hellström.

Ärlighet varar längst. Det vet jag. Men det kan även såra. Det kan göra ont. Ärlighet kan få en att fyllas utav ångest. Skuldkänslor. Även fast man vet att det var det bästa. Så känns det fel. Så fel. Och jobbigt. Men det gör det alltid.

Jag är inte redo är det enda jag kan tänka. Inte redo för att släppa in en ny människa i mitt liv. En manlig gestalt som kommer ta många timmar, dagar och nätter av min tid. Det har varit "bara jag" i ett halvår nu och det känns bra. Just att få ägna all tid åt mig själv eller rättare sagt, finna sig själv. Jag har varit vilsen i alldeles för många år. Jag har prioriterat andra saker än mig själv. Det var flera år sedan jag faktiskt gjorde det. De senaste månaderna har jag behövt mig själv mer än någonsin. En ny partner skulle innebära uppoffring. Och uppoffring jag inte är redo att ge än. Även fast jag skulle kunna inbilla mig det. Jag kan inte förneka att jag saknar det ibland. Närhet och utbyte av vackra ord. Långa nätter med omfamningar och ömma kyssar. Jag kan inte förneka att djupt inom mig skriker en liten skör röst om längtan efter en själsfrände. Jag talar inte sanning om jag säger att det inte gör lite ont i hjärtat när jag ser ett par som går och håller om varandra på stan. Jag ljuger om jag säger att jag inte drömmer om att få ligga bredvid en person jag älskar. Som jag kan krypa närmare och hålla om. Som pussar mig på pannan och låter mig somna in i hans famn.

På slitna säten i bussen sitter jag. Månen lyser i mitt ansikte genom det smutsiga fönstret. Natten tränger sig sakta inpå. Utomhus är det bäcksvart och kallt. Men inom mig lyser ännu solens varma strålar. Ännu kvittrar fåglarna vårens melodi. Jag tänker på hur lycklig jag är i denna stund. Denna fredagskväll känns allt så bra. Som att pusslet är komplett. Alla bitar ligger på plats och jag kan ta ett steg tillbaka för att blicka ner på allt det fina som jag har. Jag är lycklig. Det var länge sen mitt hjärta värkte utav glädje. I lurarna sjunger Håkan och jag kan inget annat än att hålla med om att "den bästa tiden är nu".

Det är såna här tider på kvällen som alla tankar kommer till en. Vid midnatt är tiden då man känner sig som mest vilsen. Tiden innan man ska sluta sina ögon och drömma sig bort till det overkliga. Bortom det man har inom räckhåll. Kvällens mörker överraskar en med känslor som man inte trodde att man kände. Fyller en med funderingar och tankar som man inte trodde fanns inom en. Det är vid den här tiden som man kan nå in till sin innersta vrå i sitt hjärta. Finna svaren på alla olösta gåtor. Ibland kan allt klarna upp. Ibland kan man nästan kvävas och dränkas i känslornas vallgrav. Man kan aldrig vara säker på ifall dessa minuter kommer påverka en positivt eller negativt. Ifall de kommer äta upp en inifrån eller om det kommer få en att känna lättnad. Som tur är kommer midnatten tillbaka. Varje kväll. Och man kan finna sig själv igen. Om och om igen.

Det är konstigt det där, hur man kan tappa fotfästet för någon som man aldrig trodde att man skulle kunna falla för. Hur man kan vilja vara kvar med en person som gör mer fel än rätt. Vara kvar i famnen på någon vars glöd har slocknat för länge sen. En person som ser dig som en av alla andra. Som inte stödjer dig när du tvivlar som mest på dig själv. Som inte tar dig i handen och drar dig tätt intill. Varför vill man hålla en person vars händer är iskalla? Vars hjärta har slutat slå. Vad är det för störning som gör att man bli så blind. Blind för sanningen. Blind för ens eget bästa. Vad är det som gör att man överväger att stanna kvar. Kärleken är ett fall som aldrig kommer kunna lösas. Ett mysterium. Den kan vara alldeles underbar samtidig som den kan vara så ond. Kärleken kan frambringa skratt, lycka och glädje. Samtidigt som den kan framkalla  tårar, ilska och ångest. Alla borde följa denna så simpla regel; stå upp för dig själv oavsett vad det är för väder.

Fastän mitt hjärta kallar på ditt. Förgäves. En natt som denna. Fyller kanske månen oss med samma stilla glädje.

Vem är du. Mina drömmars kärlek. Vi möts ibland på natten. När jag sluter mina ögon. Jag kan se dig. Känna dina armar om mig. Den där varma vibrerande känslan finns där. Mellan oss. Dina läppar mot mina. Du får mig att skratta. Du får mig att bli lycklig. I din famn skulle jag kunna stanna för alltid. Men ju närmre gryningen, dagen drar sig. Ju suddigare blir ditt ansikte. Ju mer försvinner du. Dina armar runt om mig blir allt svagare. När gryningen kommer och solen stiger är du borta. Och jag har inget minne kvar. Vem är du? Drömmer du om mig med?

Det är så enkelt att säga att man ångrar saker och ting. Det är så enkelt att säga att det inte betydde någonting. Men om man tänker tillbaka så betydde det faktiskt någonting. Just då. De sekunderna. Du gjorde det för att du ville. För om du inte hade velat hade du inte gjort det. Man ska inte ångra. De sekunderna var och är en del av dig. De sekunderna har gjort dig till den du är idag. Det var bara några sekunder, minuter, timmar, dagar och veckor av ditt långa liv.

Kom, kom underbara sommar

Ännu en sömnlös natt. Men denna är speciell. Min mage vänder sig ut och in. Mitt hjärta gör ont. Nästan som att det är sprucket. Saknaden av kärlek är allt för stor. Denna natt. Tusen tankar. Tusen känslor. Tårfyllda ögon som sedan rinner ner för mina kinder. En och en. Tårar bestående utav saknad. Saknad av att ha någon här vid min sida. Som håller om mig i sin famn. Som ser in djupt i mina ögon och ler. Kärlek finner man när man minst anar det. Sägs det i alla fall. I så fall anar jag ingenting nu. Ingenting alls.