Den 26e september lämnade du din kropp för ett liv på en annan plats. I en rofylld värld bortom all oro och smärta, sjukdomar och begränsningar. Det var inte ett värdigt liv du levde den sista tiden, morfar. Även fast du var en sådan kämpe och glädjespridare in i det sista. Jag såg att glimten i det öga sakna försvann ju längre tiden gick. Det sårade mig att se dig så. Ingen människa ska behöva genomlida det. Jag hade velat vara där vid din sida de sista andetagen. Hållit din hand och gett dig all den kärlek jag känner för dig. Även fast du kanske inte hade varit kapabel till att höra eller känna mig så hade jag velat funnits där. Viskat alla de ord jag skulle velat ha sagt. Det jag vill att du ska veta är att jag älskar dig. Och att jag alltid kommer göra det. Men innerst inne så vet jag att du vet det redan. Du har varit en sådan inspiration i mitt liv. Du var en sådan fin och godhjärtad människa som alltid hade ett leende på läpparna och en välkomnande famn. Jag kommer sakna dig. Men med tankarna på farmor och hur hon har fått det på den plats där hon är nu, så känner jag att du är där du borde vara. Jag skrev ett brev till farmor och la vid minneslunden. Jag skrev att hon skulle ta hand om dig när du hade bestämt dig för att komma dit. Och jag vet att hon kommer att göra det. Var inte rädd. Det blir bra. Farmor har berättat hur hon har det där och du kommer att få det lika bra. Det är inte ett hejdå, det är ett vi ses senare. Och i mina tankar finns du. Där finns du alltid kvar.

Dagen innan jag flyttade hit. Till England. Så besökte jag minneslunden för att hälsa på farmor. Det var så fint där den dagen. Svag vind och solen var på väg att gå ner. Några fåglar kvittrade i trädkronan. Jag kunde känna att hon var med mig. Även fast jag inte såg eller hörde henne. Hon var där. I träden, i vinden, i vågorna på vattnet. Jag tände ett ljus, lämnade några vackra rosor och ett brev. Jag skrev det medan jag satt där på bänken, bland alla andra tiotals ljus och blombuketter. Med alla andra hundra, tusentals, själar runt omkring. Medan jag skrev så läste jag det högt. Så hon kunde höra. Mina ord fångades i vinden och svävade bort. Vart vet jag inte. Men jag hoppas de hamnade i farmors öra. Lilla farmor. Jag saknar dig så.