Nu sitter jag här på balkongen och blickar ut över havet. I horisonten kan jag se Kos alla lampor tindra så klart. Om jag ser till höger så ser jag Bodrum. Det är så vackert på kvällen. Det är kolsvart men staden lyses upp av tusentals stjärnor i alla möjliga färger. Jag kan höra musik från kilometers avstånd, men runt om mig är det helt tyst. Luften är kvav och varm. Men behaglig. Jag ser ett par gå in i en lägenhet under mig. De skrattar högt. Man ser kärlekens fåglar cirkulera runt deras huvuden. Alla dessa intryck. Jag älskar att resa. Träffa nya människor och se mig omkring. Världen är till för att upptäcka. Det har man gjort genom alla tider. I morgon åker jag hem. Hem till Sverige. Det är med blandade känslor jag kliver på planet. Men sen inser jag hur mycket som egentligen ligger framför mina fötter. Hur många möjligheter jag har. Ett nytt kapitel i mitt liv kan börja. Detta gör färden hem en enkel match. Jag är redo. För livet. Bring it on!

Jag börjar inse att du inte finns kvar här. Det har länge för mig bara varit overkligt. Enda sedan du gick bort så har jag levt i en bubbla där jag på något sätt har trott att du bara är iväg en stund. Att du snart kommer hem igen. Men denna vecka insåg jag att minnena av din röst och din lukt börjar försvinna från mig. Jag minns inte lika bra. Och det gav mig alla möjliga känslor. Jag är rädd. Jag är fortfarande rädd att förlora dig. Jag var till farfar en stund nu i eftermiddags. Han saknar dig också ska du veta. Mer än någon anar. Jag smög mig in i garderoben med dina kläder. Där hängde de som de alltid har gjort. Garderoben till höger. Jag tog med mig en av dina koftor hem. Och farmor, den luktar så mycket dig. Har suttit och andats in din lukt hela kvällen. Jag har gråtit. Av saknad. Och för att jag älskar dig så mycket. Från det kan ingen hindra mig. 

Jag drömde om farmor. Drömmen varade bara i några minuter. Jag satt på soffan som farmor låg i många långa dagar när hon var dålig. De sista månaderna som jag hade min farmor här med mig på jorden. Från soffan kan man se in i deras sovrum, där farmor låg den sista månaden innan hon flög iväg. Allt var mörkt som att det var mitt i natten. Jag bara satt där i soffan. Men rätt som det var hörde jag en röst. En röst som frågade "Är du där?". Det var så verkligt. Som att någon verkligen pratade till

mig på riktigt. I drömmen frös jag till is och hårstråna på kroppen reste sig. Jag fann det på något sätt skrämmande. Jag kände mig rädd. Men samtidigt stannade jag kvar. Jag satt kvar i soffan och såg in i rummet. Jag visste att rösten inte skulle skada mig. Jag visste vems röst det var. Jag kände att det var du. Och sedan svarade jag "Ja".