Den 26e september lämnade du din kropp för ett liv på en annan plats. I en rofylld värld bortom all oro och smärta, sjukdomar och begränsningar. Det var inte ett värdigt liv du levde den sista tiden, morfar. Även fast du var en sådan kämpe och glädjespridare in i det sista. Jag såg att glimten i det öga sakna försvann ju längre tiden gick. Det sårade mig att se dig så. Ingen människa ska behöva genomlida det. Jag hade velat vara där vid din sida de sista andetagen. Hållit din hand och gett dig all den kärlek jag känner för dig. Även fast du kanske inte hade varit kapabel till att höra eller känna mig så hade jag velat funnits där. Viskat alla de ord jag skulle velat ha sagt. Det jag vill att du ska veta är att jag älskar dig. Och att jag alltid kommer göra det. Men innerst inne så vet jag att du vet det redan. Du har varit en sådan inspiration i mitt liv. Du var en sådan fin och godhjärtad människa som alltid hade ett leende på läpparna och en välkomnande famn. Jag kommer sakna dig. Men med tankarna på farmor och hur hon har fått det på den plats där hon är nu, så känner jag att du är där du borde vara. Jag skrev ett brev till farmor och la vid minneslunden. Jag skrev att hon skulle ta hand om dig när du hade bestämt dig för att komma dit. Och jag vet att hon kommer att göra det. Var inte rädd. Det blir bra. Farmor har berättat hur hon har det där och du kommer att få det lika bra. Det är inte ett hejdå, det är ett vi ses senare. Och i mina tankar finns du. Där finns du alltid kvar.

Dagen innan jag flyttade hit. Till England. Så besökte jag minneslunden för att hälsa på farmor. Det var så fint där den dagen. Svag vind och solen var på väg att gå ner. Några fåglar kvittrade i trädkronan. Jag kunde känna att hon var med mig. Även fast jag inte såg eller hörde henne. Hon var där. I träden, i vinden, i vågorna på vattnet. Jag tände ett ljus, lämnade några vackra rosor och ett brev. Jag skrev det medan jag satt där på bänken, bland alla andra tiotals ljus och blombuketter. Med alla andra hundra, tusentals, själar runt omkring. Medan jag skrev så läste jag det högt. Så hon kunde höra. Mina ord fångades i vinden och svävade bort. Vart vet jag inte. Men jag hoppas de hamnade i farmors öra. Lilla farmor. Jag saknar dig så.

"Morfar har ett halvår kvar att leva". Morfar har ett halvår kvar att leva. Jag kan inte förstå. Inte igen. Inte igen. Cancern har vunnit kampen. Igen. Denna hemska sjukdom tog min farmor. Och nu har den maken att ta ifrån mig min morfar. Inom loppet av ett år. Varför har de fallit inom gränsen för de femtio procent som inte överlever. Varför? Jag finner inga ord. Jag kan inte förstå. Nej.. Nej..

När en blomma bryts av, i sin vackraste blom, då blir marken så trist, och så fruktansvärt tom. Men kanske ändå, att det någonstans finns en äng eller undangömd skreva, dit blommor som brutits för tidigt får komma och fortsätta andas och dofta och blomma och leva.

Minneslunden vacker är, sitt en stund på soffan där. Gräset blommar där idag, blomman där är kanske jag. Vinden smeker nu din kind, det är jag som är din vind.

Sent igår kväll grät jag. Just för att jag saknar dig så mycket och för att du är på något helt annat ställe istället för att vara här med mig. Jag tänkte på om du mår bra där du är. Det är ganska konstigt, kanske fel ord, men alltid när jag har gråtit en skvätt eller har tänkt på dig, så hälsar du alltid på mig i mina drömmar. Inatt gjorde du det. Igen. Med tanke på alla andra gånger så kan det inte vara en slump. 

Jag var hemma i ditt hus. Det var en solig sommardag. Jag klev in igenom dörren och gick igenom huset. När jag kom ut på baksidan möttes jag av dig och ditt leende. Du såg så friskt ut. Jag blev så förvånad att du var där. Du såg det nog på mig, för du svarade att "Jag är här för att visa att allt är bra". De orden, farmor. 

Jag vet på något sätt att du tar kontakt med mig i mina drömmar. För varje gång jag har drömt om dig så är det så himla verkligt. Jag vaknar antingen upp med tårar i ögonen eller ett leende på läpparna. Alltid med gåshud. Denna gången vaknade jag upp med ett leende. För det känns som att du bekräftade att allt är, just, bra. Bra med dig. Det känns tryggt. Och sen att du alltid ser frisk och pigg ut i mina drömmar bevisar på något sätt att du inte lider mer. Att cancern lämnade din kropp så fort ditt hjärta slutade slå och du tog ditt sista andetag. Det känns tungt att du är borta (Fysiskt. Jag vet att du finns här ändå). Men tanken på att du inte lider mer får det att kännas som att det på något sätt var rätt (Men helst av allt ville jag ju så klart att du skulle vinna kampen). Det var inte ett värdigt liv du levde i slutet. Ingen människa ska behöva leva så. Och jag vet att du inte ville leva så heller. 

Nog med detta. Jag älskar dig. Bara en påminnelse.