Minneslunden vacker är, sitt en stund på soffan där. Gräset blommar där idag, blomman där är kanske jag. Vinden smeker nu din kind, det är jag som är din vind.

Sent igår kväll grät jag. Just för att jag saknar dig så mycket och för att du är på något helt annat ställe istället för att vara här med mig. Jag tänkte på om du mår bra där du är. Det är ganska konstigt, kanske fel ord, men alltid när jag har gråtit en skvätt eller har tänkt på dig, så hälsar du alltid på mig i mina drömmar. Inatt gjorde du det. Igen. Med tanke på alla andra gånger så kan det inte vara en slump. 

Jag var hemma i ditt hus. Det var en solig sommardag. Jag klev in igenom dörren och gick igenom huset. När jag kom ut på baksidan möttes jag av dig och ditt leende. Du såg så friskt ut. Jag blev så förvånad att du var där. Du såg det nog på mig, för du svarade att "Jag är här för att visa att allt är bra". De orden, farmor. 

Jag vet på något sätt att du tar kontakt med mig i mina drömmar. För varje gång jag har drömt om dig så är det så himla verkligt. Jag vaknar antingen upp med tårar i ögonen eller ett leende på läpparna. Alltid med gåshud. Denna gången vaknade jag upp med ett leende. För det känns som att du bekräftade att allt är, just, bra. Bra med dig. Det känns tryggt. Och sen att du alltid ser frisk och pigg ut i mina drömmar bevisar på något sätt att du inte lider mer. Att cancern lämnade din kropp så fort ditt hjärta slutade slå och du tog ditt sista andetag. Det känns tungt att du är borta (Fysiskt. Jag vet att du finns här ändå). Men tanken på att du inte lider mer får det att kännas som att det på något sätt var rätt (Men helst av allt ville jag ju så klart att du skulle vinna kampen). Det var inte ett värdigt liv du levde i slutet. Ingen människa ska behöva leva så. Och jag vet att du inte ville leva så heller. 

Nog med detta. Jag älskar dig. Bara en påminnelse.