Jag försöker finna inspiration. För jag gillar att skriva av mig här. Jag mår bra av det. Eller jag brukade må bra av det. Men när jag väl kommer undan för mig själv. När jag försvinner in i mina tankar. Drunknar i mina känslor (som jag alltid gör). Bildar mina bokstäver och meningar bara: saknad, sorg och tårar. Jag slås alltid omkull av verkligheten. Jag tror att allting är okej enda tills dessa stunder kommer. Jag inser att jag är långt ifrån okej. Jag inser att det kommer ta tid. Men jag ska klara det för Din skull. För du sa till mig att allting kommer att bli bra.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så att det gör ont. Du anar inte, farmor. Jag tänker på dig hela tiden. Det är så overkligt att du inte är här med mig. Det känns som att du bara har rest iväg ett tag. Att du snart kommer tillbaka. Tanken på att du aldrig kommer stå i dörren när jag kommer hem till huset och le gör så himla ont. Tanken på att aldrig få känna dina varma kramar och när du drar din hand över min kind. Tanken på att jag aldrig komma få höra att jag är din lilla Fia är bedrövade. Det är som att få ett slag i bröstkorgen. Jag kan inte andas. Tanken på att du aldrig kommer sitta vid din symaskin som du brukar. Tanken på att du aldrig kommer lära mig måla träd med akvarellfärger som du lovade. Tanken på att du aldrig kommer finnas i sommarstugan när jag kommer dit. Tanken på att du inte kommer sitta vid bordet på min student. Och säga att du är stolt över mig. Jag vet att du skulle det. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Det är inte samma sak utan dig. Livet. Kom hem nu, farmor. Jag saknar dig ju.