I dessa stunder, när jag befinner mig på den trötta bussen på väg hem, kommer känslan av behov av närhet, kärlek och kyssar. Jag vill befinna mig i hans trygga famn. 

Jag kan se regnet strömma nedför fönstrena. 

Jag vill spendera denna stund med honom. I hans säng. Ligga och prata om världen. Om oss. Om hur han kan få mig att falla handlöst framåt. Få mitt hjärta att slå några extra slag när hans händer vidrör min kropp. När hans fuktiga, mjuka läppar snuddar mina. Jag vill sitta på fönsterbläcket med en varm kopp té och iaktta honom från avstånd. Följa hans rörelser och inse hur lycklig jag är som har honom i mitt liv. Iaktta honom tills hans slänger sin blick åt mitt håll och jag kan se in i hans ögon, vända mig om och vänta tills han smyger upp bakifrån och omfamnar mig. Kysser mig på halsen. Och sedan står vi där. Njuter av ögonblicket. Vi står där tills regnet har slutat falla ifrån himmelen för att sedan vandra ut för att bemöta framtiden. 

Do not stand at my grave and weep; I am not there. I do not sleep. I am a thousand winds that blow. I am the diamond glints on snow. I am the sunlight on ripened grain. I am the gentle autumn rain. When you awaken in the morning’s hush; I am the swift uplifting rush of quite birds in circled flight. I am the soft stars that shine at night. Do not stand at my grave and cry; I am not there. I did not die.

Jag vet att du är med mig. Jag känner det. Jag älskar dig, farmor. För alltid, i en evighet.