Jag drömde om dig inatt, farmor. Du satt i en fåtölj mitt i ett tomt rum. Du sov, men när jag kom fram öppnade du ögonen och jag satte mig i ditt knä. Jag grät mot din axel, du höll om mig och sa att allting kommer att bli okej. Du behöver inte gråta, sa du. Jag berättade att jag inte skulle klara mig utan dig. Och du sa att det skulle jag visste. Att du alltid lever kvar inom mig. I mitt hjärta. Jag vaknade upp ur drömmen med tårfyllda ögon.

För en stund sedan fick jag höra att du hade varit väldigt orolig i natt. Att du inte hade sovit någonting alls. Med tanke på att du kan somna in när som helst och att du är okontaktbar, så funderar jag om ifall min dröm var ett avsked från dig. Ett sista farväl.

Så mycket som jag har längtat efter våren. När tulpanerna står i blom och värmen sakta smyger sig på. Så mycket som jag har längtat till sommaren. När trädets krona är alldeles grön och solnedgången alldeles varm och skimrar i alla möjliga färger. Men jag längtar inte längre. För det betyder att du försvinner från mig. För varje dag slår ditt hjärta färre slag. Färre dagar jag får spendera med dig. Färre dagar innan du far iväg till Nangiala. Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig utan dig.

"Jag ska göra en kopp. På koppen ska det stå Min mormor är en ängel. För det är hon. Eller snart i alla fall"

"Jag älskar dig också. Jag önskar dig all lycka i världen"

Det har varit ett omtumlande år med många känslor. Många timmar har jag spenderat i sjukhusets ljusa, men ändå så mörka, kalla, rum. Många positiva och negativa besked, många tårar, många leenden. Mitt hjärta har slitits itu för att sedan bli ihoppusslat utav läkarnas osäkra, men ändå förhoppningsfulla, yttranden. De har gett en hopp, en chans av att våga tro. Fast man innerst inne vet att slutet kan vara nära. Det har varit många sömnslösa nätter, många långa ångestfyllda dagar. Så många gånger jag har fått lov att vifta bort sorgens fåglar för att de inte ska bygga bo i mitt hår. Så många gånger jag har varit rädd. Rädd för att förlora den personen som betyder mest för mig i hela världen. En person jag inte skulle kunna klara mig utan. Veckans senaste besked har fått mig att inse att det fina jag har håller på att slitas bort ur mina händer. Ur min famn. Det har fått mig att inse att ta tillvara på varje minut, varje sekund, av de ögonblick jag får tillbringa med dig. Farmor. Min starka kämpe. Man ska aldrig ta någonting för givet, för nästa stund kan de vara borta. Jag vill inte att våren ska komma, inte sommaren heller. För det betyder mindre dagar med dig. Och det är min värsta mardröm.

Jag längtar efter sommaren. Längtar efter sena sommarkvällar, dansandes hem på tomma gator till tonerna av Håkan Hellström.

Ärlighet varar längst. Det vet jag. Men det kan även såra. Det kan göra ont. Ärlighet kan få en att fyllas utav ångest. Skuldkänslor. Även fast man vet att det var det bästa. Så känns det fel. Så fel. Och jobbigt. Men det gör det alltid.