Jag är inte redo är det enda jag kan tänka. Inte redo för att släppa in en ny människa i mitt liv. En manlig gestalt som kommer ta många timmar, dagar och nätter av min tid. Det har varit "bara jag" i ett halvår nu och det känns bra. Just att få ägna all tid åt mig själv eller rättare sagt, finna sig själv. Jag har varit vilsen i alldeles för många år. Jag har prioriterat andra saker än mig själv. Det var flera år sedan jag faktiskt gjorde det. De senaste månaderna har jag behövt mig själv mer än någonsin. En ny partner skulle innebära uppoffring. Och uppoffring jag inte är redo att ge än. Även fast jag skulle kunna inbilla mig det. Jag kan inte förneka att jag saknar det ibland. Närhet och utbyte av vackra ord. Långa nätter med omfamningar och ömma kyssar. Jag kan inte förneka att djupt inom mig skriker en liten skör röst om längtan efter en själsfrände. Jag talar inte sanning om jag säger att det inte gör lite ont i hjärtat när jag ser ett par som går och håller om varandra på stan. Jag ljuger om jag säger att jag inte drömmer om att få ligga bredvid en person jag älskar. Som jag kan krypa närmare och hålla om. Som pussar mig på pannan och låter mig somna in i hans famn.

På slitna säten i bussen sitter jag. Månen lyser i mitt ansikte genom det smutsiga fönstret. Natten tränger sig sakta inpå. Utomhus är det bäcksvart och kallt. Men inom mig lyser ännu solens varma strålar. Ännu kvittrar fåglarna vårens melodi. Jag tänker på hur lycklig jag är i denna stund. Denna fredagskväll känns allt så bra. Som att pusslet är komplett. Alla bitar ligger på plats och jag kan ta ett steg tillbaka för att blicka ner på allt det fina som jag har. Jag är lycklig. Det var länge sen mitt hjärta värkte utav glädje. I lurarna sjunger Håkan och jag kan inget annat än att hålla med om att "den bästa tiden är nu".