Det är såna här tider på kvällen som alla tankar kommer till en. Vid midnatt är tiden då man känner sig som mest vilsen. Tiden innan man ska sluta sina ögon och drömma sig bort till det overkliga. Bortom det man har inom räckhåll. Kvällens mörker överraskar en med känslor som man inte trodde att man kände. Fyller en med funderingar och tankar som man inte trodde fanns inom en. Det är vid den här tiden som man kan nå in till sin innersta vrå i sitt hjärta. Finna svaren på alla olösta gåtor. Ibland kan allt klarna upp. Ibland kan man nästan kvävas och dränkas i känslornas vallgrav. Man kan aldrig vara säker på ifall dessa minuter kommer påverka en positivt eller negativt. Ifall de kommer äta upp en inifrån eller om det kommer få en att känna lättnad. Som tur är kommer midnatten tillbaka. Varje kväll. Och man kan finna sig själv igen. Om och om igen.

Det är konstigt det där, hur man kan tappa fotfästet för någon som man aldrig trodde att man skulle kunna falla för. Hur man kan vilja vara kvar med en person som gör mer fel än rätt. Vara kvar i famnen på någon vars glöd har slocknat för länge sen. En person som ser dig som en av alla andra. Som inte stödjer dig när du tvivlar som mest på dig själv. Som inte tar dig i handen och drar dig tätt intill. Varför vill man hålla en person vars händer är iskalla? Vars hjärta har slutat slå. Vad är det för störning som gör att man bli så blind. Blind för sanningen. Blind för ens eget bästa. Vad är det som gör att man överväger att stanna kvar. Kärleken är ett fall som aldrig kommer kunna lösas. Ett mysterium. Den kan vara alldeles underbar samtidig som den kan vara så ond. Kärleken kan frambringa skratt, lycka och glädje. Samtidigt som den kan framkalla  tårar, ilska och ångest. Alla borde följa denna så simpla regel; stå upp för dig själv oavsett vad det är för väder.