Fastän mitt hjärta kallar på ditt. Förgäves. En natt som denna. Fyller kanske månen oss med samma stilla glädje.

Vem är du. Mina drömmars kärlek. Vi möts ibland på natten. När jag sluter mina ögon. Jag kan se dig. Känna dina armar om mig. Den där varma vibrerande känslan finns där. Mellan oss. Dina läppar mot mina. Du får mig att skratta. Du får mig att bli lycklig. I din famn skulle jag kunna stanna för alltid. Men ju närmre gryningen, dagen drar sig. Ju suddigare blir ditt ansikte. Ju mer försvinner du. Dina armar runt om mig blir allt svagare. När gryningen kommer och solen stiger är du borta. Och jag har inget minne kvar. Vem är du? Drömmer du om mig med?

Det är så enkelt att säga att man ångrar saker och ting. Det är så enkelt att säga att det inte betydde någonting. Men om man tänker tillbaka så betydde det faktiskt någonting. Just då. De sekunderna. Du gjorde det för att du ville. För om du inte hade velat hade du inte gjort det. Man ska inte ångra. De sekunderna var och är en del av dig. De sekunderna har gjort dig till den du är idag. Det var bara några sekunder, minuter, timmar, dagar och veckor av ditt långa liv.

Kom, kom underbara sommar

Ännu en sömnlös natt. Men denna är speciell. Min mage vänder sig ut och in. Mitt hjärta gör ont. Nästan som att det är sprucket. Saknaden av kärlek är allt för stor. Denna natt. Tusen tankar. Tusen känslor. Tårfyllda ögon som sedan rinner ner för mina kinder. En och en. Tårar bestående utav saknad. Saknad av att ha någon här vid min sida. Som håller om mig i sin famn. Som ser in djupt i mina ögon och ler. Kärlek finner man när man minst anar det. Sägs det i alla fall. I så fall anar jag ingenting nu. Ingenting alls.