Bläddrar igenom bilder och inser hur fort tiden går. Hur mycket mitt liv har förändrats på bara några år. Vänner jag har växt ifrån, nya som jag har fått. Alla de oförglömliga upplevelser jag har fått uppleva. Tusen vackra minnen. Mitt hjärta slår några extra slag. Jag har lärt mig att man ska uppskatta det man har, för i nästa stund kan de vara borta. Och minnena är allt man har kvar.

Människor förändras, även den personen jag trodde att jag kände mest, förändrades. Och fast det gör ont inom mig att se dem gå; måste jag gå vidare, för minnena är allt jag har, och stunderna kan aldrig bli som de var.

Det är som att all din sorg omvandlas till ilska. Som att du inte förstår att jag blir sårad av de orden du slänger ur dig. Du blir som en annan person. I de stunderna känner jag ingenting för dig. Du bleknar bort inom mig. Du blir någon jag inte vill känna.

Det är konstigt det där, att när man inte vill minnas saker, så spelas de upp i huvudet som en film, hela tiden, dygnet runt. Och när man vill minnas är det borta. Det är tomt

Gråa dagar som denna. När regnet öser ner och himmelen ligger som ett mörkt tak över jorden, brukade vi spendera tiden i din säng. Ligga så nära varandra så vi kunde höra varandras hjärtslag. Känna varandras andetag. Nästan som att vi var de enda som existerade. Där under täcket brukade vi ligga och filosofera över livet. Om dig och mig. Vad vi skulle äta på kvällen. Eller vad vi skulle göra i morgon. Jag glömde alla bekymmer. För jag var ju med dig. Den människa som kunde framkalla fjärilar i min mage när som helst. Som höll om mig och sa att åskan försvinner snart, du behöver inte vara rädd. Det känns så långt borta nu. Speciellt när jag ligger här. I min egen säng. Ensam.

Vi två, tre år. Man förändras. Det låter så enkelt när man säger det. Vi har växt ifrån varandra. Men det är så det är. Det är sanningen. Så simpelt men ändå så jobbigt. Det har de varit enda sedan vi pussades hejdå. Innan jag tog de få men tunga stegen ifrån dig. Min trygghet. Det kändes som att jag gick ifrån så mycket, samtidigt som jag kände att jag har varit lyckligt lottad som har fått upplevt det. Det. De här åren med dig. Kärlek. Du lärde mig vad att älska innebar. Man måste uppleva det för att förstå. Det är det. Jag kan bara le. Le för de här underbara tre åren av mitt långa liv

Jag kommer alltid älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.