Jag klev på bussen. Den luktade instängt och jag satte mig på de slitna röda sätena. Funderade över den där känslan av saknad man kan känna precis efter att man har tagit farväl. Något i mig ville hoppa av och springa tillbaka. In i den lilla, mysiga lägenheten med alla persiennerna nere. Med lukten av dig.
Bussen var snart nere på stan. Jag såg folksamlingarna närma sig och helt plötsligt var jag mitt i. Fast i den lugna, trygga buss nummer 18. När jag drog fram genom stan så fylldes jag av minnen. Hur många timmar har jag inte spenderat här genom åren. Men det känns inte likadant nu för tiden. Det är sjukt hur snabbt något kan förändras. Det som en gång var det enda man kände till. Hela ens värld. Jag längtade hem till dig igen. Med dig är allt likadant. Men man ska aldrig ta något för givet. Man vet aldrig när det kan försvinna från en.
Och snart var jag på centralen. På väg hem
