Det högg till i mitt hjärta och jag föll rakt ner i känslornas vallgrav.

Jag längtar tills 2013. Det gör jag verkligen. Att få börja om på nytt från endast ett oskrivet blad. Att få skapa nya fina minnen, knyta nya band och finna fler drömmar, få nya erfarenheter. Ta chanser. Våga flyga. Leva i nuet och njuta av alla underbara upplevelser som ligger framför mina fötter.

Jag får falla men inte falla så enkelt.

Jag kände en svag aning utav den där speciella känslan rusa igenom min kropp. Det där ruset som jag inte har känt på flera år. Som fyller min kropp utav lycka, hopp och kärlek. Värme. Den fick mig att känna att jag duger precis som jag är. Den känslan är oslagbar. Jag ville bara vara nära. I din famn. Men. Ville du ha mig där?

Sen jag gick iväg från mitt förflutna känner jag mig ibland så väldigt ensam. Kanske för att jag är van att alltid ha någon nära. Jag känner mig övergiven. Som att jag är den enda som existerar. Speciellt nätter som den här. Sömnlösa långa nätter. Tankar och känslor som våldgästar min kropp utan förvarning. Som spelar upp minnen för att visa mig vad jag inte har inom räckhåll längre. Jag mår så mycket bättre utan det jag hade. Det vet jag. Men jag kan inte undgå att sakna det. Ibland. Väldigt sällan. Nätter som denna.

Jag drömde om dig i natt. Att vi träffades av en slump. Hur våra kroppar möttes. Hur våra hjärtan började slå igen. Jag smekte min hand över ditt ansikte. Du hade förändras. Du såg på mig. Såg så djupt in i mina ögon. Jag såg in i dina. Vi sa ingenting. Bara stod där. Jag ville stanna kvar i dina armar samtidigt som jag ville springa därifrån. Våra läppar var så nära varandra att jag kunde känna dina andetag. Mina ögon fylldes av tårar. Sedan slet jag mig loss ur din famn. Och sprang. Sprang så fort jag kunde bort ifrån dig. Tills jag tillslut föll handlöst mot marken. Och vaknade upp.

Bläddrar igenom bilder och inser hur fort tiden går. Hur mycket mitt liv har förändrats på bara några år. Vänner jag har växt ifrån, nya som jag har fått. Alla de oförglömliga upplevelser jag har fått uppleva. Tusen vackra minnen. Mitt hjärta slår några extra slag. Jag har lärt mig att man ska uppskatta det man har, för i nästa stund kan de vara borta. Och minnena är allt man har kvar.

Människor förändras, även den personen jag trodde att jag kände mest, förändrades. Och fast det gör ont inom mig att se dem gå; måste jag gå vidare, för minnena är allt jag har, och stunderna kan aldrig bli som de var.

Det är som att all din sorg omvandlas till ilska. Som att du inte förstår att jag blir sårad av de orden du slänger ur dig. Du blir som en annan person. I de stunderna känner jag ingenting för dig. Du bleknar bort inom mig. Du blir någon jag inte vill känna.

Det är konstigt det där, att när man inte vill minnas saker, så spelas de upp i huvudet som en film, hela tiden, dygnet runt. Och när man vill minnas är det borta. Det är tomt

Gråa dagar som denna. När regnet öser ner och himmelen ligger som ett mörkt tak över jorden, brukade vi spendera tiden i din säng. Ligga så nära varandra så vi kunde höra varandras hjärtslag. Känna varandras andetag. Nästan som att vi var de enda som existerade. Där under täcket brukade vi ligga och filosofera över livet. Om dig och mig. Vad vi skulle äta på kvällen. Eller vad vi skulle göra i morgon. Jag glömde alla bekymmer. För jag var ju med dig. Den människa som kunde framkalla fjärilar i min mage när som helst. Som höll om mig och sa att åskan försvinner snart, du behöver inte vara rädd. Det känns så långt borta nu. Speciellt när jag ligger här. I min egen säng. Ensam.

Vi två, tre år. Man förändras. Det låter så enkelt när man säger det. Vi har växt ifrån varandra. Men det är så det är. Det är sanningen. Så simpelt men ändå så jobbigt. Det har de varit enda sedan vi pussades hejdå. Innan jag tog de få men tunga stegen ifrån dig. Min trygghet. Det kändes som att jag gick ifrån så mycket, samtidigt som jag kände att jag har varit lyckligt lottad som har fått upplevt det. Det. De här åren med dig. Kärlek. Du lärde mig vad att älska innebar. Man måste uppleva det för att förstå. Det är det. Jag kan bara le. Le för de här underbara tre åren av mitt långa liv

Jag kommer alltid älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.

Aldrig anat att kärlek kunde vara så svårt och komplicerat, jobbigt och irriterat

Jag klev på bussen. Den luktade instängt och jag satte mig på de slitna röda sätena. Funderade över den där känslan av saknad man kan känna precis efter att man har tagit farväl. Något i mig ville hoppa av och springa tillbaka. In i den lilla, mysiga lägenheten med alla persiennerna nere. Med lukten av dig.
Bussen var snart nere på stan. Jag såg folksamlingarna närma sig och helt plötsligt var jag mitt i. Fast i den lugna, trygga buss nummer 18. När jag drog fram genom stan så fylldes jag av minnen. Hur många timmar har jag inte spenderat här genom åren. Men det känns inte likadant nu för tiden. Det är sjukt hur snabbt något kan förändras. Det som en gång var det enda man kände till. Hela ens värld. Jag längtade hem till dig igen. Med dig är allt likadant. Men man ska aldrig ta något för givet. Man vet aldrig när det kan försvinna från en.
Och snart var jag på centralen. På väg hem

Känner mig så tom inombords. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara skrika, gråta och försvinna ett tag. Det behövs ibland när det är jobbigt. Som nu