Vi låg där, för rädda att andas. Det enda som fanns, var två hjärtan som slog.

Klockan är lite över elva och jag ligger här. I ett tyst rum. Kolsvart. Det enda jag ser är gatlamporna som kikar in mellan persiennerna. Och några bilar som åker förbi utanför. Men så ligger han här bredvid mig också. Han. Min arm vidrör hans axel. Det är kallt här, men när jag känner hans varma hud mot min så vill jag bara krypa närmare. Jag vill hålla om honom och luta mitt huvud mot hans axel. Viska de där orden som betyder så mycket. Det känns bra nu. Jag är lycklig. För det är väl det som räknas?

Inombords är vi så otroligt svaga och sårbara.

Vi pratade om den kärlek som vi skapat, som vi båda hade känt och som vi båda hade tänt.